Brev från Isabell.

Hej på er!

Jag vet inte om mina erfarenheter är “lika relevanta” som de som dagligen kommer i kontakt med afghanska ungdomar. Men jag tänker ändå att jag har något att bidra med eftersom jag i under sommaren jobbade på EKB-boenden.

Det som blev tydligt för mig var i vilken utsatt position de här ungdomarna är. Det var så många som mådde psykiskt dåligt och tog mediciner för att överleva. Vilket jag totalt förstår eftersom många flytt från hemska förhållanden och sen osäkerheten i att bara gå och vänta när de väl tror att de kommit i säkerhet. Det gjorde ont i mitt hjärta. Den här insynen i deras vardag gjorde mig mer engagerad och ville att fler skulle få veta.

Samtidigt har jag aldrig varit med om ett så givande arbete. Reaktionerna, bemötandet och relationerna som uppkom mellan mig och ungdomarna var så glädjande och jag ler när jag tänker tillbaka på det. Alla de ungdomarna jag mötte var fantastiska människor och individer. Min erfarenhet är att de som har varit med om det värsta nästan alltid är de mest ödmjuka. Att tänka att det är ett val att fly är idiotiskt.

Och just därför JA, de ska absolut stanna här, inga tvivel. Jag tycker det är en icke-fråga och en självklarhet. Jag tycker att det är konstigt att ens rättigheter som människa ska få avgöras genom att du råkar vara född i ett land eller ett annat. Det borde såklart vara lika för alla och har ett land problem borde vi andra hjälpa till.

Jag upptäckte också till min stora sorg att viss personal tänkte “främlingsfientligt”. Att de kanske tänkte på det här mer som ett jobb för att tjäna pengar. De kunde uttrycka sig märkligt och stå bakom åsikter som “ta seden dit dem kommer” . Det här tycker jag är fel tankesätt angående integration. Jag tror att integration bara fungerar genom att vi alla hjälps åt och lär av varandra. Inte att den ena parten ska bli som den andra. Då uppstår det “vi” och “dom”. Ingen annan än du ska få avgöra om du är svensk eller afghan eller något annat.

Överlag tycker jag att Sverige och politiker behandlar våra ungdomar illa. Eller snarare att det är systemet det är fel på. Allt är uppbyggt på ett sätt som gör att allt tar lång tid. Det läggs inte heller mycket pengar på dessa ungdomar och de hamnar mellan stolarna. Bara under den lilla tiden jag jobbade skulle antalet boenden halveras, det är en skrämmande utveckling.

Därför är min bild av framtiden delad. På ett sätt är jag rädd, jag gillar inte det jag ser, det är så mycket hat och jag är besviken på svenska folket. Men, det var också länge sen jag såg folket gå ihop på det här sättet och visa så mycket kärlek. Det gör mig rörd och jag hoppas se mer av det i framtiden. Jag hoppas folk slutar vara rädda för det dom inte vet något om och tar ett steg tillbaka och lyssnar istället. Jag hoppas att fler blir mer pålästa och att de som har makt använder sin position för att sprida budskapet. Jag vill se förändring i svenska folkets attityd och se mer aktion från myndigheter som kan göra något.

No nations no borders, just people.


Arbetar du som lärare, på boende eller på annat sätt är i kontakt med ensamkommande ungdomar från Afghanistan?

Vad har du upplevt och sett?

Vad tycker du om hur Sverige behandlar våra ungdomar?

Anser du att dessa ungdomar ska få stanna i Sverige, eller inte?

Skriv till oss och berätta! info.ungisverige@gmail.com