Brev från Martina

Hej!

För två år sedan fick jag en ny kusin, från Afghanistan. Han hade precis kommit till min fasters familj och åkte med hem till oss för att fira jul.

Då kunde han bara några ord svenska men han var trevlig och försökte så gott han kunde. Sedan dess har han kämpat på och pluggat för fullt.

Han har också haft turen att få permanent uppehållstillstånd!

 

En stor glädje för oss alla som finns i hans närhet!

Några månader efter att jag fått min första kusin från Afghanistan flyttade en till kille in i min fasters familj. Han blev direkt en del av släkten och började kalla

mig “Doxtar-dayi” (farbrors dotter). För några veckor sedan fick han avslag. Migrationsverket hade skrivit upp honom i ålder…

Men han är bara ett barn. En 16-årig kille i behov av stöd och kärlek.

Han är min kära “Pesar-amme” (fasters son)!

Denna sommaren började jag jobba som vikarie på ett HVB-hem för ensamkommande. Här får jag träffa underbara grabbar, de flesta från Afghanistan.

De har alla olika intressen: spela fotboll, laga mat, spela tv-spel, lyssna på musik, spela piano men de har alla gemensamt att de är tonåringar.

Alla som har varit tonåring vet att det är en jobbig tid, när man går från att vara barn till att bli vuxen. För dessa ungdomar är det nästan outhärdligt.

De har flytt från det som skulle vara deras trygghet i livet, men det var inte säkert. De har kastats in i en ny kultur och ett nytt sammanhang.

De går runt med en ständig oro över framtiden. Över migrationsverkets beslut. Känslan av att inte ha kontroll över sitt liv. Mitt i allt detta ifrågasätter

man deras ålder och de “erbjuds” (låter som att det vore en present) göra rättsosäkra åldersbedömningar, som om de vore djur.

De får inte ens ha kontroll över sin egen ålder. Mitt i allt detta försöker jag att vara ett stöd, att hjälpa. Men det är svårt. Jag känner mig maktlös.

Men jag vill inte ge upp!

I måndags fick jag och några fler pedagoger den äran att ta emot och leda en grupp afghanska ungdomar från Örebro i naturen. Tillsammans byggde vi vindskydd,

kastade livboj, sorterade skräp, gjorde upp eld och lagade mat. Killarna som vi mötte var engagerade, nyfikna, positiva och mycket duktiga på svenska.

De ville veta mer om Sveriges natur och tog åt sig all ny kunskap som de kunde få. När de åkt hem fick jag veta att bara två av 23 ungdomar har fått

permanent uppehållstillstånd. De flesta har fått avslag. Hur kan Sverige göra något så idiotiskt? Dessa ungdomar skulle kunna vara med och forma Sveriges framtid.

Dessa ungdomar skulle vara en tillgång för Sverige!

Jag ber och hoppas att Sverige tar sitt förnuft till fånga och låter min kusin, mina killar på HVB-hemmet, ungdomarna från Örebro och alla andra

ensamkommande från Afghanistan få stanna i Sverige.

De behöver Sverige och Sverige behöver dem!

Hälsningar /Martina Saldner


Arbetar du som lärare, på boende eller på annat sätt är i kontakt med ensamkommande ungdomar från Afghanistan?

Vad har du upplevt och sett?

Vad tycker du om hur Sverige behandlar våra ungdomar?

Anser du att dessa ungdomar ska få stanna i Sverige, eller inte?

Skriv till oss och berätta! info.ungisverige@gmail.com