Brev från Minna Blom

Hej

Jag är i kontakt med många asylsökande ungdomar och två av dem bor hemma hos mig. Tidigare har jag även arbetat som vikarie på fyra olika HVB-hem för ensamkommande.  När dessa ungdomar kom till Sverige, efter en lång och många gånger mycket svår resa så var de ändå relativt välmående fysiskt, många av dem hade stora förhoppningar om livet och framtidsplaner om att bli läkare, lärare, ingenjörer. Jag träffade ungdomar som var engagerade och tyckte det var fantastiskt att kunna gå till skolan. Det fanns även ungdomar som hade svårare att anpassa sig, ungdomar med en ständig oro för familjen de lämnat bakom sig och ungdomar som hade svårt att lära sig språket och som inte alltid klarade av reglerna på boendena och i samhället, ungdomar som hade behövt mer stöd och förståelse än andra för att känna trygghet.

Idag ser jag magra ungdomar med mycket oro i blicken. Trötta ungdomar vars livsglädje har dött. När jag frågar om de kan se något positivt, om de kan plocka fram drömmarna om framtiden igen så får jag ofta till svar: -Minna, jag kommer inte längre ihåg… att se ljuset som dött i deras blick,  så unga människors trötta ögon får mig att skämmas. Skämmas för mitt land.

Jag frågar, hur har det gått för dig med Migrationsverket? Han som nästan väntat i nästan två år säger: -De har lovat att ge mig svar innan jag fyller 18. Jag fyller 18 om 12 dagar. Jag är väldigt trött nu. Men vet du en sak? Jag är ändå jättelycklig för jag har i Sverige fått lära känna de bästa människorna i hela mitt liv… och jag funderar vilka människor han mött innan han kom till Sverige , här där han , hans systrar och bröder från Afghanistan inte tycks vara välkomna, där asylprocessen har blivt ett enda långt lidande, eftersom han här har träffat “de bästa människorna i hela hans 18-åriga liv” och upplever en tacksamhet för det? I vilket helvete levde han innan han kom hit?

Jag drömmer mardrömar om nätterna, jag drömmer om min unge vän som försvann. “Jag kan inte sova. När jag blundar ser jag min lillebrors sönderbrända kropp.  Min brors hud var som papper. Talibanerna brände upp hans skola. Innan de satte eld på skolan så stack de in en gevärskolv i hans mage. Jag försökte sätta tillbaka tarmarna som ramlade ut genom hålet. Jag var till psykologen som inte ens frågade hur jag mår, efter bara någon minut gav han mig ett papper för att köpa sömnmedicin. Migrationsverket gav mig avslag, de sa att jag  inte kunde säga att jag har asylskäl, för det var ju min lillebror som dödades, inte jag. Om de hade dödat mig så hade jag ju inte kunnat söka asyl?” Han skickade mig ett meddelande på messenger kl 2.00 på natten för två veckor sedan: “Tack för alla. Förlåt”. Jag undrar hur det känns att tillhöra en befolkning som inte har rätt att leva på jorden…

Jag träffar en del av mina unga vänner på sittstrejken i Stockholm. När jag åker därifrån så gråter jag varje gång. Jag gråter för deras unga liv, jag gråter för att jag vet inte om de kommer finnas kvar i Sverige, om de kommer leva så att vi kommer att kunna träffas igen. Och jag skäms.


Arbetar du som lärare, på boende eller på annat sätt är i kontakt med ensamkommande ungdomar från Afghanistan?

Vad har du upplevt och sett?

Vad tycker du om hur Sverige behandlar våra ungdomar?

Anser du att dessa ungdomar ska få stanna i Sverige, eller inte?

Skriv till oss och berätta! info.ungisverige@gmail.com